Solskenshistorier!

Känslan när man får ett mail från en pedagog som bara vill berätta om sina fina elever. Om att de gjort så fina framsteg som grupp. Små, små saker som att våga tala om att man klippt av huvudet på sin klasskompis bild på tavlan, och få bli förlåten av sin kompis. Att det är alldeles självklart att man hjälps åt att plocka upp kaplastavarna. Hur mycket de älskar att vara ute och leka. Hur mycket hon kommer att sakna sina fina, fina elever nästa år och hur lycklig den lärare som får ta emot dem är. 

Ja, ni förstår. 

Man blir glad ända in i hjärtat! 

Jag tänker att vi har fullt upp ibland att lösa allt som måste lösas. Problem som dyker upp och vikarier som inte finns. Konflikter som behöver redas ut och kaffekassor som måste fyllas på. Viktiga saker som behöver lösas på kort tid. 

Men! 

Jag vill ändå slå ett slag för solskenshistorierna. En halv minut att dela den där känslan man fick när man såg sin elev klara matteprovet, vågade säga förlåt till en kompis på rasten eller när en lektion bara gått sådär galet, galet bra kan sprida lite solsken till oss alla! 

Jag har i alla fall fått en hel massa solsken idag, och det där pappersjobbet jag skjutit lite på känns faktiskt aningen lättare att ta tag i. 

Ha en strålande finfin dag! 

/Specialpedagogen