Det jobbiga kan ibland vara det lättaste!
Telefonen bränner i handen. Hjärtat bultar och munnen känns så torr så jag undrar om jag ens kommer få sagt det jag behöver säga. Hur ska jag börja? Nej, jag kan nog vänta tills imorgon med att informera. Eller bättre att få det gjort? Jag slår numret, men förmår mig inte att avsluta med den gröna luren. Jag klickar bort. Tänk om de blir arga? Tänk om de anklagar mig? Hjärtat bultar. Jag sväljer. Nej, nu ringer jag...
Jag har tänkt mycket på det här med att informera vårdnadshavare om saker som händer i skolan. Ibland kan man tycka att det här är den svåraste delen med att vara lärare, man blundar helst bara och vill låta bli att meddela hem. Självklart kan det här med att informera vårdnadshavare ibland kännas både svårt och jobbigt. Hur många gånger har inte telefonen bränt i handen och man har gruvat sig och laddat för det där svåra samtalet hem? Man är rädd för hur det ska mottas om man måste meddela att deras barn riskerar att inte uppnå målen eller att någon konflikt uppstått som de behöver få veta om. Men jag tror ändå och tycker att erfarenheten säger att det jobbiga samtalet oftast inte alls blir sådär jobbigt som man förväntat sig. Och de gånger det blir sådär jobbigt så vinner du ändå tusenfalt på att ändå ha gjort det.
Jag landar i soffan i personalrummet och andas ut. Nu är det gjort. De var så tacksamma att jag meddelat, även om jag kunde höra att de var besvikna att deras barn varit inblandad i ett bråk på skolan. Vi kom överens om att höras vid även imorgon för att stämma av och kolla läget. Så glad att jag faktiskt ringde. Mina händer darrar inte längre så jag ska nog unna mig en kopp kaffe.
Det finns såklart även vårdnadshavare som känner sig oroliga för att kontakta barnens lärare. De är rädda för hur läraren ska reagera, om de ska tolka synpunkter eller frågor som personlig kritik eller i värsta fall att läraren ska ta ut eventuell irritation över deras barn om de säger något.
De allra flesta föräldrar uppskattar verkligen att skolan informerar och de allra flesta föräldrar vill inget hellre än att samarbeta med skolan för att det ska bli så bra det bara kan blir för deras barn, likväl som att läraren på skolan inte vill annat än det bästa för sina elever. Att som förälder få veta bakvägen att något hänt, av andra föräldrar eller elever är inte roligt. Inte heller att öppna betygskuvertet tillsammans med ditt barn för att upptäcka att det finns ämnen som inte är godkända och kanske varken du eller ditt barn har vetat det i förväg. Det samtal man troligtvis får som lärare då är nog inte lättare än om du faktiskt hade meddelat direkt.
Lättare sagt än gjort tänker kanske du? Ja, men nej. Lätt är det inte alltid, det är vi alla som arbetar inom skolan väl medvetna om, men det fråntar oss inte skyldigheten att informera vårdnadshavare om vad som händer på skolan. Däremot finns det sätt att förebygga och göra de här svåra samtalen något mindre svåra. Jag upplever personligen att det bästa sättet att förmedla något negativt är att redan i förväg hunnit bygga en relation på ett positivt sätt. Ett mail eller ett sms om vilken otroligt fin redovisning i svenska eleven gjorde, ett foto på den välarbetade bilduppgiften eller bara vilken bra kompis han eller hon var idag när en klasskamrat fick hjälp att städa efter sig på slöjden tar inte många sekunder att skicka, men kan vara värt sin vikt i guld.
Den dag du behöver meddela en vårdnadshavare att något hänt eller är svårt är det en fantastisk utgångspunkt att redan ha kommunicerat en positiv bild från skolan. Du har redan signalerat att du är mån om eleven och att du redan sett elevens goda sidor. Dessutom ska jag säga att man som pedagog blir dubbelt, ibland trippelt glad om man jobbar så. Först får man bli glad när man observerar det där positiva hos eleven, sedan får man blir glad när man får meddela det positiva hem till vårdnadshavaren och sist men inte minst får man inte sällan bli trippelt glad när man ser elevens glädje dagen efter då de kommer till dig och berättar vad de sagt hemma om det. Ett enkelt men effektivt sätt att bygga goda relationer mellan skolan och hemmet och även mellan pedagog och elev. Dessutom är det inte sällan smittsamt, och du får höra hemifrån när din elev kommit hem och berättat vilken grymt intressant historialektion du hade idag, hur glada de är att deras barn fick den där extra genomgången om ekvationer, eller bara att de är tacksamma att deras barn mår bra i skolan.
En annan sak när det gäller kommunikation skola-hem som jag varmt förespråkar är att hellre informera en gång för mycket än en gång för lite. Är man osäker på om man borde signalera mattesvårigheterna redan nu eller inte så gör det! Man behöver inte skrämma upp någon för det, men informera om att det här ser jag nu, men vi tänker att vi ska jobba så här för att hjälpa och stötta, vad tror ni om det?
Men vad gör jag då om jag i alla fall hamnar i läget att den vårdnadshavare jag kontaktar blir rosenrasande, anklagar mig för det som hänt eller kanske till och med går till personangrepp? Tack och lov är ju vårdnadshavare inget annat än helt vanliga människor, allra oftast alldeles fantastiskt trevliga, tacksamma att man meddelar och ytterst villiga att samarbeta, men skulle det kännas som att man inte kommer framåt, man känner sig påhoppad eller osäker fick jag en gång rådet aven klok skolkurator att helt enkelt avbryta och be om att få återkomma vid ett annat tillfälle. Det har hjälpt mig mycket att ha det med mig inför svåra samtal att det faktiskt är ok att avbryta. Skulle man i förväg känna en oro att det kan bli ett mindre konstruktivt samtal kan man vara hjälpt av att inte vara ensam under samtalet. Be en kollega, specialpedagog, kurator eller rektor att delta.
I skolverkets stödmaterial Skolan och hemmet beskrivs bland annat partnerskapspricipen som i korthet går ut på att vi i skolan även behöver beakta att barnet har en familj (oavsett hur familjebilden må se ut) som påverkar barnet i skolan och att även samhället i stort påverkar barnet i skolan. På samma sätt som skolan påverkar barnet i hemmet och i samhället. Därför bör vi inte betrakta skolan, hemmet och samhället som skilda från varandra utan att de överlappar varandra. Ibland kan det vara nyttigt att bara stanna upp och reflektera över sitt eget synsätt. Vilken inställning har jag till de vårdnadshavare jag ska träffa? Går jag in i samtalet med en tanke och en önskan om samarbete, eller vill jag lägga ett problem i deras knä?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar