Boktips! Att vända en klass

 Det finns en uppsjö av böcker på marknaden om undervisning, ledarskap och allt annat vi jobbar med i skolan. Många av dem är ju riktiga guldklimpar, och jag känner att jag vill tipsa om ett par av dem. 

En bok jag själv har haft både nytta och glädje av är boken Att vända en klass, från oro till fokus, av John Steinberg och Åsa Sourander. Den har för mig fungerat både som en handbok att plocka kloka tips och idéer ifrån, men också som ett sätt att få lite bekräftelse på mitt sätt att arbeta. Jag tycker det kan vara skönt att läsa en bok ibland bara för att få känna att man liksom håller med om en massa saker, och att det finns andra som håller med om det jag tänker. 

För att sammanfatta innehållet i boken ytterst kortfattat handlar det om att backa ett steg, stanna upp och reflektera över vad som egentligen händer och hur vi kan arbeta för att öka möjligheterna att lyckas. Om vi förstår vad det är som händer i gruppen blir det ju genast betydligt lättare att hitta rätt verktyg för att hjälpa eleverna på bästa sätt. I boken kan du få hjälp med att hitta just de här verktygen och metoderna för att skapa arbetsro och fokus i en orolig grupp.

Boken ger en hel del konkreta tips på hur man kan arbeta för att öka arbetsron i en orolig grupp, hur man kan jobba med regler och konsekvenser på ett positivt och tydligt sätt och hur man kan hantera samverkan med föräldrar. Mycket handlar om struktur, ledarskap och eget förhållningssätt och i slutet av varje varje kapitel finns även intressanta diskussionsfrågor, om man skulle vilja arbeta med boken i ett arbetslag exempelvis. 

Trevlig läsning och ha en strålande dag!

/Specialpedagogen

Kommunikation skola-hem

Det jobbiga kan ibland vara det lättaste!

Telefonen bränner i handen. Hjärtat bultar och munnen känns så torr så jag undrar om jag ens kommer få sagt det jag behöver säga. Hur ska jag börja? Nej, jag kan nog vänta tills imorgon med att informera. Eller bättre att få det gjort? Jag slår numret, men förmår mig inte att avsluta med den gröna luren. Jag klickar bort. Tänk om de blir arga? Tänk om de anklagar mig? Hjärtat bultar. Jag sväljer. Nej, nu ringer jag...

Jag har tänkt mycket på det här med att informera vårdnadshavare om saker som händer i skolan.  Ibland kan man tycka att det här är den svåraste delen med att vara lärare, man blundar helst bara och vill låta bli att meddela hem. Självklart kan det här med att informera vårdnadshavare ibland kännas både svårt och jobbigt. Hur många gånger har inte telefonen bränt i handen och man har gruvat sig och laddat för det där svåra samtalet hem? Man är rädd för hur det ska mottas om man måste meddela att deras barn riskerar att inte uppnå målen eller att någon konflikt uppstått som de behöver få veta om. Men jag tror ändå och tycker att erfarenheten säger att det jobbiga samtalet oftast inte alls blir sådär jobbigt som man förväntat sig. Och de gånger det blir sådär jobbigt så vinner du ändå tusenfalt på att ändå ha gjort det. 

Jag landar i soffan i personalrummet och andas ut. Nu är det gjort. De var så tacksamma att jag meddelat, även om jag kunde höra att de var besvikna att deras barn varit inblandad i ett bråk på skolan. Vi kom överens om att höras vid även imorgon för att stämma av och kolla läget. Så glad att jag faktiskt ringde. Mina händer darrar inte längre så jag ska nog unna mig en kopp kaffe. 

Det finns såklart även vårdnadshavare som känner sig oroliga för att kontakta barnens lärare. De är rädda för hur läraren ska reagera, om de ska tolka synpunkter eller frågor som personlig kritik eller i värsta fall att läraren ska ta ut eventuell irritation över deras barn om de säger något. 

De allra flesta föräldrar uppskattar verkligen att skolan informerar och de allra flesta föräldrar vill inget hellre än att samarbeta med skolan för att det ska bli så bra det bara kan blir för deras barn, likväl som att läraren på skolan inte vill annat än det bästa för sina elever. Att som förälder få veta bakvägen att något hänt, av andra föräldrar eller elever är inte roligt. Inte heller att öppna betygskuvertet tillsammans med ditt barn för att upptäcka att det finns ämnen som inte är godkända och kanske varken du eller ditt barn har vetat det i förväg. Det samtal man troligtvis får som lärare då är nog inte lättare än om du faktiskt hade meddelat direkt. 

Lättare sagt än gjort tänker kanske du? Ja, men nej. Lätt är det inte alltid, det är vi alla som arbetar inom skolan väl medvetna om, men det fråntar oss inte skyldigheten att informera vårdnadshavare om vad som händer på skolan. Däremot finns det sätt att förebygga och göra de här svåra samtalen något mindre svåra. Jag upplever personligen att det bästa sättet att förmedla något negativt är att redan i förväg hunnit bygga en relation på ett positivt sätt. Ett mail eller ett sms om vilken otroligt fin redovisning i svenska eleven gjorde, ett foto på den välarbetade bilduppgiften eller bara vilken bra kompis han eller hon var idag när en klasskamrat fick hjälp att städa efter sig på slöjden tar inte många sekunder att skicka, men kan vara värt sin vikt i guld. 

Den dag du behöver meddela en vårdnadshavare att något hänt eller är svårt är det en fantastisk utgångspunkt att redan ha kommunicerat en positiv bild från skolan. Du har redan signalerat att du är mån om eleven och att du redan sett elevens goda sidor. Dessutom ska jag säga att man som pedagog blir dubbelt, ibland trippelt glad om man jobbar så. Först får man bli glad när man observerar det där positiva hos eleven, sedan får man blir glad när man får meddela det positiva hem till vårdnadshavaren och sist men inte minst får man inte sällan bli trippelt glad när man ser elevens glädje dagen efter då de kommer till dig och berättar vad de sagt hemma om det. Ett enkelt men effektivt sätt att bygga goda relationer mellan skolan och hemmet och även mellan pedagog och elev. Dessutom är det inte sällan smittsamt, och du får höra hemifrån när din elev kommit hem och berättat vilken grymt intressant historialektion du hade idag, hur glada de är att deras barn fick den där extra genomgången om ekvationer, eller bara att de är tacksamma att deras barn mår bra i skolan. 

En annan sak när det gäller kommunikation skola-hem som jag varmt förespråkar är att hellre informera en gång för mycket än en gång för lite. Är man osäker på om man borde signalera mattesvårigheterna redan nu eller inte så gör det! Man behöver inte skrämma upp någon för det, men informera om att det här ser jag nu, men vi tänker att vi ska jobba så här för att hjälpa och stötta, vad tror ni om det? 

Men vad gör jag då om jag i alla fall hamnar i läget att den vårdnadshavare jag kontaktar blir rosenrasande, anklagar mig för det som hänt eller kanske till och med går till personangrepp? Tack och lov är ju vårdnadshavare inget annat än helt vanliga människor, allra oftast alldeles fantastiskt trevliga, tacksamma att man meddelar och ytterst villiga att samarbeta, men skulle det kännas som att man inte kommer framåt, man känner sig påhoppad eller osäker fick jag en gång rådet aven klok skolkurator att helt enkelt avbryta och be om att få återkomma vid ett annat tillfälle. Det har hjälpt mig mycket att ha det med mig inför svåra samtal att det faktiskt är ok att avbryta. Skulle man i förväg känna en oro att det kan bli ett mindre konstruktivt samtal kan man vara hjälpt av att inte vara ensam under samtalet. Be en kollega, specialpedagog, kurator eller rektor att delta. 

I skolverkets stödmaterial Skolan och hemmet beskrivs bland annat partnerskapspricipen som i korthet går ut på att vi i skolan även behöver beakta att barnet har en familj (oavsett hur familjebilden må se ut) som påverkar barnet i skolan och att även samhället i stort påverkar barnet i skolan. På samma sätt som skolan påverkar barnet i hemmet och i samhället. Därför bör vi inte betrakta skolan, hemmet och samhället som skilda från varandra utan att de överlappar varandra. Ibland kan det vara nyttigt att bara stanna upp och reflektera över sitt eget synsätt. Vilken inställning har jag till de vårdnadshavare jag ska träffa? Går jag in i samtalet med en tanke och en önskan om samarbete, eller vill jag lägga ett problem i deras knä? 

Med det sagt menar jag naturligtvis inte att man hemma ska bestämma om eller behöva sätta sig in i allt som sker i skolan, men jag tror på ett samarbete mellan skolan och hemmet och på att våra elever ska känna att vi jobbar tillsammans - för deras bästa! 

Det här är några av mina tankar om kommunikation skola-hem. Berätta gärna vad du tänker.

Egna erfarenheter? Tips och råd?

Ha en fortsatt finfin dag!

/Specialpedagogen

Solskenshistorier!

Känslan när man får ett mail från en pedagog som bara vill berätta om sina fina elever. Om att de gjort så fina framsteg som grupp. Små, små saker som att våga tala om att man klippt av huvudet på sin klasskompis bild på tavlan, och få bli förlåten av sin kompis. Att det är alldeles självklart att man hjälps åt att plocka upp kaplastavarna. Hur mycket de älskar att vara ute och leka. Hur mycket hon kommer att sakna sina fina, fina elever nästa år och hur lycklig den lärare som får ta emot dem är. 

Ja, ni förstår. 

Man blir glad ända in i hjärtat! 

Jag tänker att vi har fullt upp ibland att lösa allt som måste lösas. Problem som dyker upp och vikarier som inte finns. Konflikter som behöver redas ut och kaffekassor som måste fyllas på. Viktiga saker som behöver lösas på kort tid. 

Men! 

Jag vill ändå slå ett slag för solskenshistorierna. En halv minut att dela den där känslan man fick när man såg sin elev klara matteprovet, vågade säga förlåt till en kompis på rasten eller när en lektion bara gått sådär galet, galet bra kan sprida lite solsken till oss alla! 

Jag har i alla fall fått en hel massa solsken idag, och det där pappersjobbet jag skjutit lite på känns faktiskt aningen lättare att ta tag i. 

Ha en strålande finfin dag! 

/Specialpedagogen

Inkludering och anpassningar för alla!

Inkludering är ett spännande begrepp. Har du stannat upp någon gång och reflekterat över vad inkludering innebär för dig? Jag tänker att många associerar inkludering med att alla elever får var med i klassrummet, men är man som elev inkluderad bara för att man fysiskt befinner sig just i klassrummet? 

Det är lätt hänt att man som pedagog vid planeringen av ett arbetsmoment eller ett arbetsområde först tänker ut vad gruppen ska göra. Sedan kanske man har någon eller några elever i klassen som kräver lite extra tanke och extra anpassning. Då klurar man alltså på hur man på ett bra sätt kan få dessa elever att också kunna inkluderas och delta i momentet. Det kanske handlar om att den ena behöver visuellt stöd vid genomgången, begreppsförklaringar och en steg för steg-lista på vad som ska göras. Den andra kanske behöver bensträckare under arbetets gång eller hörselkåpor för att kunna begränsa ljud från omgivningen lite. Dessa saker är ju relativt lätta att fixa för dessa två. Inga större problem, eller hur? MEN, vad händer om vi tänker tvärtom, om vi börjar med att tänka på de elever med störst behov av stöd? 

Ok, vi vet att någon (som egentligen troligtvis är några, kanske till och med många) i gruppen behöver visuellt stöd. Vi vet att någon (som egentligen troligtvis är några, kanske till och med många) i gruppen behöver korta pauser och möjlighet till avskärmning under arbetets gång. Då börjar vi alltså med att planera momentet med dessa förutsättningar:

Bildstöd- till alla. 

Språkutvecklande arbetssätt med begreppsförklaringar innan genomgången - för alla.

Korta pauser under arbetets gång och en tanke på att inte ha för långa genomgångar - för alla.

Hörselkåpor som finns tillgängliga i klassrummet för den som behöver - återigen för alla. 

Istället för att göra extra små planeringar och specialanpassningar för de elever som allra mest behöver det, gör vi dem för alla, inga dubbelplaneringar alltså. De som behöver anpassningarna mest tycker troligtvis inte det är superkul att alltid vara den som gör något som skiljer sig från det resten av klassen gör. Ingen behöver alltså riskera att känna sig utpekad. De där eleverna som egentligen också skulle må väldigt bra av en lite kortare genomgång, att få sträcka på benen och ibland dra på sig ett par hörselkåpor får som en bonus tillgång till ett stöd de kanske annars inte skulle fått. 

Linda Jensen skriver i sin bok Inkluderingskompetens vid adhd och autism, som för övrigt är en bok jag varmt kan rekommendera, om omvänd inkludering. Hon menar att principerna bakom en omvänd inkludering kan sammanfattas i två punkter:

1. Undervisningen har eleverna med särskilda behov som utgångspunkt.

2. Eleverna utan särskilda behov är de som inkluderas i den anpassade undervisningen. 

Hon menar att många av de anpassningar man gör för elever med särskilda behov är sådana som hela klassen mår bra av och att forskning visar att övriga elever höjer sin prestation något vid inkludering. "Genom en omvändinkludering kan vi förstärka den positiva effekten och fånga fler elever i gråzonen".

I ett avsnitt av Superungar, där man får följa familjer till barn som lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, var det en rektor som beskrev det ungefär så här: Tänk dig inlärning som en tratt. Vi börjar planera från toppen av tratten och sedan låter vi anpassningarna sila ner och komma alla till gagn. 

Den "tratten" har jag haft med mig många gånger när jag planerat undervisning och tycker att det underlättar så mycket när man ska tänka extra anpassningar och stöd. Jag upplever att många anpassningar fungerar utmärkt, om inte bättre i helklass än att isolera dem till några få. Den här gråzonen Jensen nämner upplever jag ibland att man kan ana i samtal med elever som uttrycker att det går ganska bra i skolan, men när de kommer hem är de så trötta och utmattade att de helst bara vill sova. I skolan märker vi inget annat än att det går jättebra, men all deras energi har gått åt till att tolka vad uppgiften egentligen gick ut på, att behålla fokus under en lång genomgång eller försöka sortera bort störande ljud ifrån omgivningen. Om dessa elever fått "åka med" på anpassningar som egentligen var tänkta för andra kanske vi kunnat spara åtminstone lite av deras ork, energi och lust att lära -vilket ju faktiskt kan vara värt mer än vi tror.

Hur tänker du kring anpassningar när du planerar din undervisning? 

Kan det finnas några nackdelar med att anpassa för alla? 

Ha en finfin dag!

/Specialpedagogen

Specialpedagogtankar

 Hej!

Jag jobbar som specialpedagog på tre jättefina skolor. Jag har dessutom förmånen att jobba med ett gäng helt fantastiska pedagoger. Då och då (läs:ofta) möts jag av så himla kloka tankar, handlingar, texter och en massa annat som jag bara känner att jag skulle vilja dela med alla. Därför skapade jag den här bloggen, för att samla lite av den klokskap jag möter runt mig. Kan någon hitta något att plocka med sig härifrån, glädjas av eller bara hålla med om är det ju fantastiskt. Annars tänker jag att det i alla fall är en plats där jag kan samla sådant jag tycker är intressant, viktigt eller bara sådär bra så man blir glad av att läsa det. 

Håll till godo!

Specialpedagogen