Inkludering är ett spännande begrepp. Har du stannat upp någon gång och reflekterat över vad inkludering innebär för dig? Jag tänker att många associerar inkludering med att alla elever får var med i klassrummet, men är man som elev inkluderad bara för att man fysiskt befinner sig just i klassrummet?
Det är lätt hänt att man som pedagog vid planeringen av ett arbetsmoment eller ett arbetsområde först tänker ut vad gruppen ska göra. Sedan kanske man har någon eller några elever i klassen som kräver lite extra tanke och extra anpassning. Då klurar man alltså på hur man på ett bra sätt kan få dessa elever att också kunna inkluderas och delta i momentet. Det kanske handlar om att den ena behöver visuellt stöd vid genomgången, begreppsförklaringar och en steg för steg-lista på vad som ska göras. Den andra kanske behöver bensträckare under arbetets gång eller hörselkåpor för att kunna begränsa ljud från omgivningen lite. Dessa saker är ju relativt lätta att fixa för dessa två. Inga större problem, eller hur? MEN, vad händer om vi tänker tvärtom, om vi börjar med att tänka på de elever med störst behov av stöd?
Ok, vi vet att någon (som egentligen troligtvis är några, kanske till och med många) i gruppen behöver visuellt stöd. Vi vet att någon (som egentligen troligtvis är några, kanske till och med många) i gruppen behöver korta pauser och möjlighet till avskärmning under arbetets gång. Då börjar vi alltså med att planera momentet med dessa förutsättningar:
Bildstöd- till alla.
Språkutvecklande arbetssätt med begreppsförklaringar innan genomgången - för alla.
Korta pauser under arbetets gång och en tanke på att inte ha för långa genomgångar - för alla.
Hörselkåpor som finns tillgängliga i klassrummet för den som behöver - återigen för alla.
Istället för att göra extra små planeringar och specialanpassningar för de elever som allra mest behöver det, gör vi dem för alla, inga dubbelplaneringar alltså. De som behöver anpassningarna mest tycker troligtvis inte det är superkul att alltid vara den som gör något som skiljer sig från det resten av klassen gör. Ingen behöver alltså riskera att känna sig utpekad. De där eleverna som egentligen också skulle må väldigt bra av en lite kortare genomgång, att få sträcka på benen och ibland dra på sig ett par hörselkåpor får som en bonus tillgång till ett stöd de kanske annars inte skulle fått.
Linda Jensen skriver i sin bok Inkluderingskompetens vid adhd och autism, som för övrigt är en bok jag varmt kan rekommendera, om omvänd inkludering. Hon menar att principerna bakom en omvänd inkludering kan sammanfattas i två punkter:
1. Undervisningen har eleverna med särskilda behov som utgångspunkt.
2. Eleverna utan särskilda behov är de som inkluderas i den anpassade undervisningen.
Hon menar att många av de anpassningar man gör för elever med särskilda behov är sådana som hela klassen mår bra av och att forskning visar att övriga elever höjer sin prestation något vid inkludering. "Genom en omvändinkludering kan vi förstärka den positiva effekten och fånga fler elever i gråzonen".
I ett avsnitt av Superungar, där man får följa familjer till barn som lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, var det en rektor som beskrev det ungefär så här: Tänk dig inlärning som en tratt. Vi börjar planera från toppen av tratten och sedan låter vi anpassningarna sila ner och komma alla till gagn.
Den "tratten" har jag haft med mig många gånger när jag planerat undervisning och tycker att det underlättar så mycket när man ska tänka extra anpassningar och stöd. Jag upplever att många anpassningar fungerar utmärkt, om inte bättre i helklass än att isolera dem till några få. Den här gråzonen Jensen nämner upplever jag ibland att man kan ana i samtal med elever som uttrycker att det går ganska bra i skolan, men när de kommer hem är de så trötta och utmattade att de helst bara vill sova. I skolan märker vi inget annat än att det går jättebra, men all deras energi har gått åt till att tolka vad uppgiften egentligen gick ut på, att behålla fokus under en lång genomgång eller försöka sortera bort störande ljud ifrån omgivningen. Om dessa elever fått "åka med" på anpassningar som egentligen var tänkta för andra kanske vi kunnat spara åtminstone lite av deras ork, energi och lust att lära -vilket ju faktiskt kan vara värt mer än vi tror.
Hur tänker du kring anpassningar när du planerar din undervisning?
Kan det finnas några nackdelar med att anpassa för alla?
Ha en finfin dag!
/Specialpedagogen
